Här berättar några av ATL:s läsare om deras egna upplevelser under stormdygnen. Vill du också dela med dig av din berättelse? Mejla webbredaktion@atl.nu så publicerar vi efterhand. 

När man svängde upp på slätten låg alléns träd utvräkte, en av utladugådarna i spillror, en brädhög. En omväg över åkrarna för att komma upp till Kasteberg. Husen hade inte skadats så allvarligt som man sett på andra håll: ett par avblåsta dörrar, teglet på taken bort, allt löst någon annanstans. Men var?

Det var den nya horisonten och de nya utsikterna över den helt nedblåsta skogen som gav chocken. För mycket för att kunna beskrivas. Bara konstatera. Lasse som kan se det ovanliga även i en ovanlig syn ställde sig på gårdstunets högsta punkt, vände blicken västerut där nyöppnade E4:an och dess trafik (inklusive buller) nu var helt syn- och hörbar med orden:

"Banne mig ser man inte till Hallands Väderö?!"

Ett konstaterande som i ett ögonblick höjde livsandarna med åtminstone en grad.

/Ur boken "På bönders vis - om konsten att förvandla katastrof till möjlighet" av Roland Hällfors

Mina minnen och intryck: Isolering från omvärlden: varken fast telefoni eller mobilnätet fungerade.

Mycket skrämmande var att man inte kunde ringa efter brandkår, ambulans eller polis. En granne kommenterade det senare med att man inte fick ha långt mellan hagelbössan och patronerna!

–  El-avbrottet störde ut detaljer man inte tänkt på, utan betraktat som självklara: Cirkulationspumpar för värme, pelletsbrännaren i värmepannan och vattenpumpen för den borrade brunnen. Vi snålade med vattnet och hydroforens innehåll räckte under de tre dygnen. (Gården har inga kreatur).Bensinpumparna på macken fungerade inte utan el.

E-ON:s kundtjänst meddelade de som kunde ringa från sina jobb i sta?n att det gick bra att få veta hur reparationsarbetena fortgick genom att gå in på deras hemsida!!!! När strömmen väl kom tillbaka ringde jag och meddelade att mitt internet inte gick på vare sig fotogen eller gasol. Som stadsbor (Malmö) förstod man inte vad jag menade?

Läs hela texten

– Kraften i vindbyarna gav ett skrämmande intryck. Man undvek att gå bland träd.

–  ”Plockepinn” på tre ställen i skogen (93 ha), värst var det på en bergshöjd med frötallar för självföryngring. 141 tallar omkullblåsta.

–  Osäkerheten om strömavbrottets varaktighet.

–  Som tur var fanns det gott om mat i frysarna. Frysarna klarade sig genom att det inte var sommarvärme (5 -8 januari 2005) och att vi fick tipset att tejpa utanpå gummilisterna med grov förpackningstejp.

/Per Sjöswärd, 50 km söder om Linköping. Närmaste tätort utan elavbrott var Rimfors, 14 km.

Efter att ha haft deg på jäsning i  9 månader var de så dags för tillökningen att titta ut!
Värkarna hade pågått i nästan 2 dygn så upptakten till stormen missade jag där jag låg på bb.
Kl 01:13 den 7 januari mitt i stormens öga på Kristianstad bb kom han då till världen , nästa generation bonde.
Ingenting förstod jag om storm eller att de var kaos utanför fönstret utan de var först på morgonen när mamma ringer och berättar att hon aldrig kom hem från bb för vägarna var avstängda som jag började förstå att ngnting hade hänt.hon berättade historier om att ligga bakom röjningsbilen i flera mil för att bli tvingade att vända nästan hemma för att röjnings killarna inte vågade längre.

Läs hela texten

Jag trodde att hon överdrev och att de inte var så farligt men när vi så fick lämna bb och jag satt där i bilen på väg hem och fick se detta plockepinn av träd gick de upp för mej att jag ska va glad att vi fortfarande hade ström hemma på gården, att de bara var materiella skador och att jag fortfarande hade tak över huvudet.
/Hanna Nordström

Det var lördagseftermiddag den 8 januari 2005. Vi var bjudna på ett försenat födelsedagskalas i Yxnanäs, totalt 20 personer. Vi hade ätit färdigt och satt oss till ro, klockan var runt 18, man märkte att nu närmar sig den riktiga stormen. Så helt plötsligt blev det mörkt. På matbordet stod fortfarande värmeljusen och flämtade. Radio, tv, värme och telefon var helt utslaget. Vi hittade en radio med batterier och kunde få regelbunden information om vad som hände i vår omgivning.

Nu fanns hela släkten återsamlade i huset och radion rapporterade var femte minut om det oerhörda läget på våra vägar. Ingen visste då vad som hänt i våra skogar.
Några tog en försiktig promenad mot lagården för att se att inget onormalt hänt. De 20 highlanddjuren hade tagit skydd i den vid Bergsjön närbelägna skogsdungen. På väg från lagården hördes hur skog ramlade, toppar bröts och takpannor lyftes.
Sömnen verkade inte infinna sig hos någon annan än barnen.

Läs hela texten

Vid halv tre-tiden kunde jag genom dörren till köket se kamraterna sitta vid köksbordet och lösa korsord. Jag själv låg på skinnsoffan i stora rummet och kunde förnimma hur huset rörde på sig och hur timmerväggarna gnisslade.

Vid 7-tiden hade stormen bedarrat och ett obegripligt lugn rådde utanför dörren. Alla djuren tycktes finnas i livet och befann sig mitt ute på en åker. Att massor av gårdens skog hade fallit kunde redan konstateras. Horisonten i väster hade sjunkit åtskilligt. Nu började funderingar kring fortsättningen. Ingen ström, ingen värme, inget vatten och kanske brist på mat. Gårdsbrunnen med cementlock fick öppnas och vatten hämtades in.
Kokspisen i köket fick ”askas ur” och ställas i ordning. Småhuggen ved fanns på lager. Frysboxarna var fyllda efter höstens jakt. Vi var inte oroliga för hur vi under närmaste tiden skulle klara sig. Men hur skulle vi ta oss hem?

Med två motorsågar och traktor lyckades Per, jag och några andra röja oss först ut till vägen.
Jag och Margareta åkte söderut för att konstatera förödelserna utmed vägen till Åby. Där kunde vi på söndagseftermiddagen konstatera att enskilda större träd ramlat och på vår tomt hade en av de stora silvergranarna lagt sig över vägen.

Efter att ha konstatera att ström och värme ej fungerade måste motorsågen fram för röjning av granen över vägen. Vi måste planera för en trolig längre strömlöshet. Tack och lov så fungerade vattentillförseln och genom att kylan ej var onormal skulle vi kunna klara någon tid genom att elda i kakelugnar och öppna spisar.
/Mauritz Jonsson i Åby

På kvällen när stormen precis hade börjat var jag hos en kompis. När jag skulle hem så låg det granar över vägen så det blev en stor omväg. Strömmen hade gått när jag var hos kompisen. Dagen efter skulle jag åka till Uppsala med tåg. Det var en sick-sackfärd med buss upp till Alvesta där tåget gick från.

Bussen körde genom ett Småland där man satt med tårar i ögonen och såg alla dessa träd som låg som plockepinn överallt. Trots att busschauffören fick meddelande om vilka vägar som var farbara så låg det helt plötsligt en gran över vägen. Då kommer en bil bakifrån kön och kör fram till trädet. Ur bakluckan sliter han fram ett motorsåg och sågar av trädet och ser till så trafiken kan fortsätta. Fick höra att många varit utan ström i 3 veckor hemma i Blekinge.

/Annica Edvardsson

Vårat garage flög i väg ett 50 tal meter och kvar fanns bara bottenplattan med alla maskiner.

/Göran Hultgren

Mitt minne av Gudrun är nog likt många andras egentligen. Vi hade knappt två år innan Gudrun flyttat ut i skogen utanför Alingsås. Ett hus med lite skog till, inte mycket men tillräckligt för att ta en mycket kort promenad genom. Jag minns min första promenad, en härlig känsla och jag fick lust att krama träden jag passerade. Jag är van sedan barnsben att vistas i skogen och har alltid känt mig trygg där.

Under dagen, för stormen Gudrun, var svärföräldrarna på besök och så länge det var ljust så var det som vilken annan blåsig dag som helst men när mörkret föll och varningarna i radio och TV blev allt allvarligare samtidigt som strömmen gick så insåg vi att det var bäst för svärföräldrarna att åka hem lite tidigare. Dom kom nu inte så långt? Efter några minuter var dom tillbaka för att den kilometerlånga grusvägen ut till landsvägen var spärrad av ett träd.

Läs hela texten

Inga problem, jag och en granne gick ut för att röja bort trädet och svärföräldrarna kunde komma ut och ta sig hem till Alingsås.

Nu började vinden ta i betydligt mer än tidigare, ytterligare ett träd röjde vi bort men direkt fick vi gå på nästa som fallit. Det är nu jag börjar bli orolig, en känsla jag inte brukar känna i skogen. Brak inifrån skogen hörs med jämna mellanrum och vi börjar inse att vi borde gå hem. Promenaden hem blir spännande men fri från incidenter, om man inte räknar de träd vi får klättra över. Vi gick och lade oss och kunde sova hyfsat trots att vinden slet i huset.

På morgonen vaknade vi av ljudet av motorsågar, både längre in på vägen och utifrån landsvägen. Under dagen röjde vi grannar gemensamt bort träden som låg som plockepinn över grusvägen. Vi kunde nu konstatera att vi inte skulle ha kontakt med omvärlden på ett tag. Elen var borta i nio dagar, telefonen i 18 dagar. Vi kunde i början märka en betydligt bättre mobiltäckning på grund av att så mycket skog försvunnit men snart tog batterierna slut i masterna och vi var åter telefonlösa.

Vår skog klarade sig så när som på tre träd eftersom det mesta ligger i en svacka. Bakom huset på grannens mark var det däremot mer likt ett kalhygge. Min höggravida fru fick bo hos föräldrarna i stan tills strömmen var tillbaka och mobilerna fungerade.

/Mårten Bergenkull

Fyra dygn utan ström. En f.d. granne kom och ringde på, hon kom ingenstans, på båda hållen låg träd över vägen. Köksbordet fullt av värme- och stearinljus. På natten, två duntäcke och ett vanligt täcke. Kall mat, mest bröd och smör.
Men det värsta var, när jag skulle gå ner i trappan i mörkret, ficklampans batteri var slut, jag steg fel på sista trappsteget. Ramlade, blev sittande på foten, fick väldigt ont. Hoppade in till telefonen, ingen signal. Med hjälp av en stol tog jag mej till soffan, där blev jag sittande. Då, efter flera timmar kommer min son, hade tagit sej hit med hjälp av en motorsåg. Hjälpte mej ut till bilen och körde in till akuten. Efter flera timmar blev jag röntgad, tre ben av i anklen. Ambulans till nästa sjukhus och opererad På morgonen ambulans tillbaka till hemsjukhuset och inlagd. Efter några dagar blir jag utskriven och min son hämtar mej. Bär ner sängen i köket och distriktsköterskan kommer med diverse hjälpmedel.

Läs hela texten

Förhöjning på toalettstolen, förlängd griptång om jag tappar något på golvet och nästa dag kommer hon med en rullstol. Så jag fick ju hjälp men det var ändå jobbiga 6 veckor.Och fortfarande har jag ont i foten ibland, vid väderomslag t.ex. inbillar jag mej
Ja, detta var mitt minne av stormen Gudrun

/Inga-Lill Strannemalm

Jag och Per var hårt drabbade. Vi måste med förenade krafter gripa oss an det hela på något sätt. Vi började med 2 motorsågar och 4 i reserv, traktor och skogsvagn med grip och vinsch. Dag efter dag plöjde vi oss genom brötarna på Yxnanäs.

Så småningom, och i samband med viss hjälp av Borensveds skördare och Börje Svenssons skotare hade vi skogen i Yxnanäs ute vid bilväg. Uppskattnings blev det i närheten av 1 0000 m2sk som skulle levereras till Rörviks AB och Södra. Efter att skogsägarförening oc industrier gått ut med stormprislistor och betalning långt in i framtiden kunde man konstatera att det även kommer att bli en ekonomisk katastrof för de drabbade skogsägarna. Hela tiden var man tvungen att trösta sig med att "ännu så lever vi i allafall."

Vädrets makter efter stormen var trots allt med oss. Vi kunde arbeta vecka ut och vecka in utan större avbrott. Tack och lov klarade vi oss utan nämnvärda skador.

/Mauritz Jonsson i Åby